två - min första kärlek

jag är ganska försiktig med att slänga kärlek omkring mig. är inte en väldigt kramig person och jag är rätt dålig på att ge komplimanger. (jag jobbar på det) men jag kramas när jag verkligen vill och jag säger som jag tycker när jag verkligen tycker det. Skulle aldrig bara säga för artigheten. Aldrig.

Men kärlek då. När jag var liten sa jag ibland att jag var kär. Det var jag inte. Inte ens lite. Jag visste inte vad det betydde. Brydde mig inte heller så mkt. Kär skulle man ju vara lite i mellan åt. Det förstod jag. Pojkarna jag var kär i tog det nog ofta mer seriöst än vad jag gjorde. Det var en oskyldig lek för mig. Inte med så stor innebörd. Trodde alltid att de tänkte på kärlek som jag. Kärlek för mig var bara en rolig sak. Ville aldrig vara dum eller så. Men när jag tänker tillbaka uppfattades jag kanske inte som snäll-kärleks-tjej.

Jag har aldrig varit kär i någon och försökt få honom att bli kär i mig. Önskar att jag hade det så jag hade haft nåt roligare att skriva än det här. Har heller aldrig varit kär i en kändis, tråkigt nog.

Men den första pojken jag sa att jag var kär i kan jag berätta kort om. För jag minns inget mer än korta saker. Var så liten då. Jag var på en sommarfest med pingstkyrkan i Länna. Det fanns grisar och höns som hade hyrt in till barnen att klappa och titta på. Jag och min trogna kompanjon Sofia sprang runt i små klänningar och med blommor i håret. Det var sommar och det fanns en pojke med ljusbrunt lockigt hår och blå skjorta som jag tyckte var så söt. Mer minns jag inte. Inte vad han hette eller hur hans ansikte såg ut. Men jag vet att jag kände honom då. När jag var fem år.